Sommarmorgon

Innan solen gick upp den dagen låg dimman tät över sjön och jag vet inte varför jag ens vaknade eller varför jag gick upp så tidigt. När jag öppnade dörren och den kalla luften mötte mina fötter så rös jag till under ett kort ögonblick innan jag satte ner fötterna i gräset. Något hade ändrats, det märkte jag direkt.

Innan jag beslutade mig för att undersöka saken närmare så tog jag två steg tillbaka uppför den lilla trappan och satte på mig mina glasögon. Jag kände att jag eventuellt även borde ha klätt på mig lite bättre om jag nu skulle ut och kanske leta efter något hemskt, men detta avfärdade jag med rationellt tänkande.

Så. Med glasögon på och nakna fötter i gräset gick jag ut i en relativt idyllisk svensk och tidig sommarmorgon. Sjön låg spegelblank. Förutom det lugna kluckandet mot klipphällen var det enda ljud som hördes en väldigt lätt bris i trädens grenar. Klyschigt nog, får man väl säga. Nåväl, på vägen ner till den smala bryggan, som jag var på väg till av någon anledning, passerade jag en korvkiosk som jag garanterat kan säga aldrig har funnits mellan träden där förut. "WTF" är en underdrift av tankarna som for genom mitt huvud vid detta ögonblick.

När jag kom fram till luckan för att beställa min korv (som jag plötsligt tydligen skulle ha) så visade det sig att  mitt medlemskort inte gällde längre. Jag blev, med tanke på situationens allvar och natur, en smula upprörd. Här kan förmodligen alla känna igen sig. Mitt beslut blev att stirra djupt in i den tomma korvkiosken och vänta en stund.

Sedan gick jag. Jag gick och gick. Jag kom i kontakt med ett elstängsel, bland annat. Obehaglig upplevelse.

Efter att ha korsat en kohage med sovande kor så småsprang jag in i ett skogsbryn. Nu var jag säker. Eller?

Jag gjorde upp en eld. En lägereld, skulle man kunna säga. Jag skapade ju ett läger kring elden, så nog var det en lägereld. Mitt läger bestod av:

• Eld
• Skog
• Jag
• En plastpåse från Willys

Elden höll mig vid liv under de första 42 dagarna av den här upplevelsen. Sedan slocknade den. Påsen hade jag ingen som helst nytta av, förutom att jag kissade i den vid några tillfällen. (Kisset hälldes förvisso ut i skogen, vilket eliminerade påsens existensberättigande)

Efter tretton månader kom till slut ett skepp vid horisonten. Jag blev helt till mig och tänkte att jag var räddad. Sen slutar hela den här berättelsen med att jag faktiskt blev upplockad av det här skeppet och förd till Frihamnen i Stockholm. Och nu är allt som vanligt igen. Min katt får mat, mina räkningar betalas i tid. Jag går ut med soporna, jag diskar. Ibland ser jag en film som en kompis har rekommenderat. Och jag hatar det.