Brottet

Det handlade inte om problemet i sig, utan själva stämningen kring det. Hans första vecka på roteln för ormbrott hade varit svår. Mycket svår. Han var ny och alla visste det.

- AKTA! vrålade Piffberg när han slugt struntade i att äta lunch.

Nästa dag på jobbet så var det lite lugnare. Folk gjorde sitt och Piffström (hette han så?) hade klippt sitt hår i en ny frisyr som alla fick ta sig en titt på ute i trädgården. Den var otroligt fin, Fittbergs nya frisör. Kattström, hette han tydligen. Frisören. 

Tillbaka till jobbet. Kattström ringde och dök sedan upp med ett förslag. Sagt och gjort. Biffgren accepterade, och så var budgivningen igång. Han hade länge tvekat till den här typen av "happenings" men eftersom han, som sagt var, var ny på avdelningen så fick han således spela spelet.

Det första budet nekades men efter en stund så valde Pekbiff att låta spelet fortsätta. I en rasande takt, i vilket som skulle kunna liknas vid något slags cirkus, så köptes och såldes varor, djur, kryddor och människor till högstbjudande. Fittberg vann förstås, eftersom han satt på ett enormt kapital.

Förslaget gick ut på olika invecklade lösningar på väldiga problem, vilket ingen av dem hade insett innan helgens karneval. Nu gällde det att snabbt tänka om utan att för ett ögonblick visa någon av de andra vad som egentligen pågick. Därför tog de på hästen dykutrustning och lät den sjunka ner för att göra själva jobbet. När hästen nått botten så tändes lampan och dörren kunde äntligen öppnas. Frisk luft och viss musik introducerades medan vissa av dem blev besvikna. Hissgren försökte lämna tillställningen men hölls motvilligt kvar. Men det mesta gick ganska bra. Det var väl ungefär allt som hände.

Nämen vad i helvete, mina damer och herrar!

Vad sa ni nu då?

Dagens observation

En rutig ökenräv från Köpenhamn sprang nyss förbi mig i alldeles för hög hastighet.

(Lyckades fånga detta på bild men uppladdning av bilden blev en omöjlighet då filmrullen omedelbart konfiskerades av en grupp specifika människor, direkt efter fotograferingen.)

Veckans brev

Hur påverkas kulans hastighet av kort respektive lång pipa?

Svar: Lång pipa ger högre hastighet eftersom gastrycket är klart högre än friktionen i pipan. Normalt rör det sig om 2-3 m/s för varje cm. Pipan på exemplet nedan är ca 15 cm lång, även fast den ger intryck av att vara betydligt längre.

Det var ju natt, va.

Det small till och jag vaknade. Lyfte telefonluren och slog numret till polisen.

- Hallå? Hallå? Hallååååå?

Inget svar. La på luren. Skämdes över hur jag hade pratat i en tom telefonlur. Drog på mig rena kalsonger och tittade på klockan. Dags att baka frukost.

Jag var mitt i bakandet av mitt tredje bröd den natten när det small till igen. Den här gången blixtrade det till i köket som, utöver elden som drevs av ved, var nattsvart. Insåg att det åskade. Lugnade ner mig. Medan brödet gräddades i hettan av det brinnande stycke som en gång hade varit en bit skog, så bestämde jag mig för att återigen ringa polisen. Inget svar. Eller? Jo. Svar. Tror jag. Jag la omedelbart på luren. Skrämd.

Svetten rann ner över ryggen och pannan. Elden var uppenbarligen varm, och uppfyllde således sitt syfte. Det slog mig plötsligt att jag inte hade älskat med en kvinna på nästan fyra år. Blev rädd och ringde polisen för tredje gången under loppet av ett antal timmar. Fick svar. Förklarade mitt ärende. Fick förståelse. Avslutade samtalet lite för snabbt. Stirrade rakt in i klockan en stund. Bytte kalsonger. Tog en dusch. Tog på mig en badrock och la mig på en härlig fäll som jag tycker så mycket om. Jag blev inte det minsta förvånad över att det small till igen.

Polisen knackade på dörren. Släppte in dem. Två styckna. Konstaplar, alltså. Fick hjälp. Hamnade i ett slags tillstånd. Bad därför poliserna att visa legitimation. Allt såg ut att vara i en viss ordning. Sänkte mig lite. Poliskonstaplarna, nu något över mig, tittade nyfiket på varandra. När nästa blixt för ett ögonblick lyste upp rummet såg jag något. I mitt franska takfönster såg jag under en millisekund reflektionen av mitt ansikte.

I nästa minnesbild satt vi och spelade kort, när jag plötsligt skrek. Kom plötsligt ihåg vem jag var, men inte var jag var. Ringde ett telefonsamtal. Kastade vatten. Slog i telefonkatalogen. Ringde ett nytt telefonsamtal. Bokade bord. Ett nattbord.

Sedan blev det dag, som det brukar bli. Bokade, per telefon, om mitt nattbord till ett vanligt bord. Tog på mig kalsonger och lämnade lägenheten. Viftade till mig en bil, va. Stal den. Olagligt, skulle man kunna säga. Körde på en fågel och begravde den någonstans vid en sjö. Stannade till vid en telefonkiosk och bytte kläder. Ringde ett extremt långt och viktigt samtal. Lossade klockan från handleden och satte den rakt framför mitt öga för att se hur bråttom det var. Förstod situationens allvar och skrek igen.

Långt senare under dagen blev jag arg. Hungrig. Och arg, som sagt. Släppte en kotte som jag hade hittat i skogen och lät den falla rakt ner i en önskebrunn. Låtsades att kotten var en handgranat och gjorde ett dramatiskt explosionsljud men önskade inget särskilt. Satte mig på huk och gick upp i rök. Kattrök.

Hösten lyfter sin hatt

Hösten lyfter sin hatt. Dess kyla och skräck omfamnar mig på ett både obehagligt och behagligt sätt.

Dess hatt, undrar ni. Höstens hatt. Undrar ni?

Mitt huvud täcks plötsligt av höstens hatt. Höstens hatt är en skatt. Jag har en gång velat vara en katt.

Höstens katt. Dess katt. Denna katt i höstens natt. Jag blir klöst av höstens katt. Den här texten är platt. Som en skatt. Kattens skatt. Höstens skatt. Mitt liv är är som ett skratt. Höstkattens skratt. Dess skratt undrar hur det egentligen är fatt.

Höften lyfter sin skatt. Höftens skatt. Mina höfter rör sig likt en katts. I höstens natt blir mina höfter en skatt. Disco-kattens skatt. Dess höftskatt i höstens oändliga natt.

Det räcker väl för den här gången?

Sommarmorgon

Innan solen gick upp den dagen låg dimman tät över sjön och jag vet inte varför jag ens vaknade eller varför jag gick upp så tidigt. När jag öppnade dörren och den kalla luften mötte mina fötter så rös jag till under ett kort ögonblick innan jag satte ner fötterna i gräset. Något hade ändrats, det märkte jag direkt.

Innan jag beslutade mig för att undersöka saken närmare så tog jag två steg tillbaka uppför den lilla trappan och satte på mig mina glasögon. Jag kände att jag eventuellt även borde ha klätt på mig lite bättre om jag nu skulle ut och kanske leta efter något hemskt, men detta avfärdade jag med rationellt tänkande.

Så. Med glasögon på och nakna fötter i gräset gick jag ut i en relativt idyllisk svensk och tidig sommarmorgon. Sjön låg spegelblank. Förutom det lugna kluckandet mot klipphällen var det enda ljud som hördes en väldigt lätt bris i trädens grenar. Klyschigt nog, får man väl säga. Nåväl, på vägen ner till den smala bryggan, som jag var på väg till av någon anledning, passerade jag en korvkiosk som jag garanterat kan säga aldrig har funnits mellan träden där förut. "WTF" är en underdrift av tankarna som for genom mitt huvud vid detta ögonblick.

När jag kom fram till luckan för att beställa min korv (som jag plötsligt tydligen skulle ha) så visade det sig att  mitt medlemskort inte gällde längre. Jag blev, med tanke på situationens allvar och natur, en smula upprörd. Här kan förmodligen alla känna igen sig. Mitt beslut blev att stirra djupt in i den tomma korvkiosken och vänta en stund.

Sedan gick jag. Jag gick och gick. Jag kom i kontakt med ett elstängsel, bland annat. Obehaglig upplevelse.

Efter att ha korsat en kohage med sovande kor så småsprang jag in i ett skogsbryn. Nu var jag säker. Eller?

Jag gjorde upp en eld. En lägereld, skulle man kunna säga. Jag skapade ju ett läger kring elden, så nog var det en lägereld. Mitt läger bestod av:

• Eld
• Skog
• Jag
• En plastpåse från Willys

Elden höll mig vid liv under de första 42 dagarna av den här upplevelsen. Sedan slocknade den. Påsen hade jag ingen som helst nytta av, förutom att jag kissade i den vid några tillfällen. (Kisset hälldes förvisso ut i skogen, vilket eliminerade påsens existensberättigande)

Efter tretton månader kom till slut ett skepp vid horisonten. Jag blev helt till mig och tänkte att jag var räddad. Sen slutar hela den här berättelsen med att jag faktiskt blev upplockad av det här skeppet och förd till Frihamnen i Stockholm. Och nu är allt som vanligt igen. Min katt får mat, mina räkningar betalas i tid. Jag går ut med soporna, jag diskar. Ibland ser jag en film som en kompis har rekommenderat. Och jag hatar det.